Sassi var lite som sitt namn, hon sprang genom livet, fort, fort. Hon var tuff, självständig, backade inte för något vare sig det var inbrottstjuvar, älgar eller vildsvin. Hon hittade också mat överallt, rullade sig i det mesta, ökänd över hela bygden och alltid nybadad… Men hon var också den goaste kamrat, alltid omtänksam, alltid med på allt med en ständigt, ständigt viftande svans. Hon var allas bästa vän och älskade barn.

I hundflocken var hon en säker och dominant tik. Hon var den självklara, tysta ledaren hemma. Hon gick alltid i täten när något utöver det vanliga hände. Hon sökte aldrig konflikter, var vänlig men bestämd mot alla hundar. Man kunde ha med henne överallt, på bussar, i rulltrappor, överallt, hon bara hängde med.

Arbetsmässigt var hon en mycket självständig hund som inte hade speciellt mycket vilja att vara en förare till lags. Hon tog ofta ”saken i egna händer” och gjorde som hon själv trodde var rätt. Samtidigt kunde hon också ”dö” för att få vissa saker och gjorde nästan vad som helst och hur länge som helst, om hon tyckte att det gagnade henne på något sätt. Ibland har jag tänkt tanken att hon antagligen hade gått väldigt mycket längre med en mer rutinerad förare än jag själv.

Jag har lärt mig så fantastiskt mycket med denna hund. Konsekvens och flexibilitet blev ledord i träningen med Sassi. Aldrig belöna ett fel beteende, alltid ”gör om – gör rätt”, aldrig träna samma moment för många gånger, alltid vara flexibel i träningen så att inget blir monotont. Växla belöningar på tusen olika sätt. Jag har fått lära mig att vara den absoluta ledaren och motivera en hund, som helst vill bestämma själv, att göra som jag vill med hjälp av belöningar i olika former.

Sassi hade ett fint stabilt grepp med vilt och hon lämnade gärna av till sin förare, rakt i hand. Trots att hon kunde vara mycket tuggig och nästan förstöra dummies så knäckte hon aldrig ett vilt. Hon var en helt tyst hund i arbete och i passivitet. Hon var helt orädd och nästan oförsiktig, forcerade rakt igenom hinder utan att ens försöka ta sig runt. Hon deltog i varmviltsjakter. Hämtade det hon skulle, både dött och skammat, satt tyst och väntade och orkade jobba intensivt hela dagar.

Hon var en helt otrolig spårhund som i princip aldrig missade en apport och aldrig tappade spåret. När hon fann en mening med en arbetsuppgift så kunde hon arbeta oavbrutet, tills hon i princip stupade på posten. Hon var väldigt lättlärd i allt, men hade alltid en period när hon provade egna lösningar. När man väl hade övertygat henne om att det ska vara så som det ska och att det kommer att löna sig bäst så gjorde hon nästan alltid rätt.

En vacker, stark och glad hund in i det sista tills en livmoderinflammation satte punkt.

Sassi, vår starka, trygga, tokiga, roliga vän, bästa uppfostraren och flockledaren kommer för alltid fattas vår flock och för alltid finnas i våra hjärtan.